Äntligen ett segerjubel igen!

I tisdags så spelade U-laget sin sista match för året mot HIS/FCT U.

I en otroligt tät div 5 serie så fanns det fortfarande lite nerv, kanske inte för oss men för HIS/FCT U, som hade en kvalplats inom räckhåll.

Det tycker jag märks lite i början av 1a halvlek då de kom ut med mer energi än oss och kan även ta ledningen i den 23 min. Vi växer in matchen mer och mer och när vi drar ned på touchen och kommer närmare HIS/FCT U i pressen så ser vi att vårt spel håller.

Bra känsla i halvlek, positivt snack gör att vi gör en kanon 2a halvlek.

Vi vänder matchen, först på en straff, Julia kliver fram och rullar in den säkert. Sen så kan Alva Dahlgren hugga på en lös boll efter en hörna i 86 min.

Inte helt oförtjänt enligt mig, vi rullar mycket fint. Pressar bra. Försvaret gör allting rätt. Alla kliver verkligen fram och spelar som ett lag. Otroligt roligt att se.

Detta gör att vi gör vår bästa u-lags säsong, iaf på de här 3 åren jag varit med, med råge. Vi har under de första 2 åren verkligen kämpat och slitit, sett mer förluster än segrar men alltid sett framåt mot nästa match. Så himla kul att vi äntligen får utdelning på vårt slit och kan visa upp lite resultat men kanske det viktigaste ett spel som verkligen inte är att skämmas för.

Så var det dags för en sista match på Lunnevi IP.

I ett fint september väder så kommer vi inte riktigt upp i klass. Det är alltid täta matcher mot TIF, så också idag. Lite oskärpa i början av matchen fäller avgörandet. 2 mål inom 20 min märket kan vi inte repa oss från. Vi skapar en del halvchanser i första, utan att få till det där sista.

Andra börjar vi bra innan vi lämnar över initiativet, TIF har här mer boll och kan i sin tur skapa lite halvchanser. Vi ändrar i uppställningen sista 20 och får faktiskt effekt. Vi tar tag i spelet och skapar några lägen som borde/kunde resulterat i mål en vanlig dag.

Sen ska man inte skylla på sjukdomar men under mina 20 år som tränare har jag aldrig varit med om att ha så mycket sjukdom i ett lag. Det rullar bara runt och det verkar aldrig ta slut. Inte ens mitt under brinnande corona kris var det ens i närheten av vad vi haft i år!

Nu får vi verkligen hoppas att några hinner friskna till inför sista matchen mot Skepplanda så vi ger oss chansen att visa oss från vår bästa sida.

I söndags så var det dags att styra mot Alingsås och möta "Kicken"

Brukar vara tuffa matcher med mycket fart och bra spel. I våras var det en jämn historia med 2 mål, ett år vardera lag,  under de sista skälvande minuterna. 

Helgens match börjar med ett tryck från Kik, vi kommer lite fel i våra positioner och de är duktiga att spela sig igenom centralt. Förvånande då de tidigare kommit mycket på kanterna. Alvi storspelar hela matchen och gör ett par riktigt vassa räddningar och håller oss kvar i matchen. Sen kommer ändå ett ledningsmål för Alingsås. Vi svarar ganska snabbt på det då Saga sätter upp en fin boll till Agnes som kan kvittera.

Alingsås kan dock göra ett mål till innan pausvilan. Vi lyfter oss från första 15 och spelar oss in i matchen mer och mer.

Andra hinner knappt börja innan Saga serverar Agge en ny fin boll, denna gången i luften som hon nickar in!! Pappa Smith sa efter matchen att "det var 1a gången han sett någon av sina döttrar nicka in ett mål" så varför inte nu tänkte Agnes.

Alingsås är giftiga, man ser att de har en nivå mer än oss på ett par spelare och det är det som fäller avgörandet känner jag. Det märks att de spelar och tränar med div 2 spelare på en daglig basis. 2 mål till för Alingsås sent i halvleken stänger matchen.

Men vi gör det bra, vi har också ett par fina chanser. Bla en dubbelchans där deras mv gör 2 svettiga räddningar.

Sen är det bra vilja av alla på planen, vi jobbar, är aggresiva mm men Alingsås är strået vassare denna gång.