Tryck här för att komma till webbshoppen 

Äntligen ett segerjubel igen!

I tisdags så spelade U-laget sin sista match för året mot HIS/FCT U.

I en otroligt tät div 5 serie så fanns det fortfarande lite nerv, kanske inte för oss men för HIS/FCT U, som hade en kvalplats inom räckhåll.

Det tycker jag märks lite i början av 1a halvlek då de kom ut med mer energi än oss och kan även ta ledningen i den 23 min. Vi växer in matchen mer och mer och när vi drar ned på touchen och kommer närmare HIS/FCT U i pressen så ser vi att vårt spel håller.

Bra känsla i halvlek, positivt snack gör att vi gör en kanon 2a halvlek.

Vi vänder matchen, först på en straff, Julia kliver fram och rullar in den säkert. Sen så kan Alva Dahlgren hugga på en lös boll efter en hörna i 86 min.

Inte helt oförtjänt enligt mig, vi rullar mycket fint. Pressar bra. Försvaret gör allting rätt. Alla kliver verkligen fram och spelar som ett lag. Otroligt roligt att se.

Detta gör att vi gör vår bästa u-lags säsong, iaf på de här 3 åren jag varit med, med råge. Vi har under de första 2 åren verkligen kämpat och slitit, sett mer förluster än segrar men alltid sett framåt mot nästa match. Så himla kul att vi äntligen får utdelning på vårt slit och kan visa upp lite resultat men kanske det viktigaste ett spel som verkligen inte är att skämmas för.

Så var det dags för en sista match på Lunnevi IP.

I ett fint september väder så kommer vi inte riktigt upp i klass. Det är alltid täta matcher mot TIF, så också idag. Lite oskärpa i början av matchen fäller avgörandet. 2 mål inom 20 min märket kan vi inte repa oss från. Vi skapar en del halvchanser i första, utan att få till det där sista.

Andra börjar vi bra innan vi lämnar över initiativet, TIF har här mer boll och kan i sin tur skapa lite halvchanser. Vi ändrar i uppställningen sista 20 och får faktiskt effekt. Vi tar tag i spelet och skapar några lägen som borde/kunde resulterat i mål en vanlig dag.

Sen ska man inte skylla på sjukdomar men under mina 20 år som tränare har jag aldrig varit med om att ha så mycket sjukdom i ett lag. Det rullar bara runt och det verkar aldrig ta slut. Inte ens mitt under brinnande corona kris var det ens i närheten av vad vi haft i år!

Nu får vi verkligen hoppas att några hinner friskna till inför sista matchen mot Skepplanda så vi ger oss chansen att visa oss från vår bästa sida.